Fotoalmum

Mitt första bilduppdrag fick jag i tidiga år av mina föräldrar. Äntligen skulle det bli ordning på familjebilderna som i många år legat osorterade i kuvert i höga travar. Till mitt förfogande hade jag några nyinköpta fotoalbum och entusiasmen var på topp.
Till uppgiften hörde också att ta hand om alla ovärderliga svartvita negativ. Att de var ovärderliga fick jag veta senare. Tyvärr FÖR sent! Jag hade redan bedömt att dessa egendomliga bilder var för svåra att tyda och därför av föga intresse för eftervärlden. Min enda kunskap om gamla negativ var att de brann på ett häftigt sätt. Därför hade jag prioriterat just den uppgiften.
Trots den katastrofala starten fick jag fortsatt förtroende för projektet. Mina yngre bröder muttrade nåt om illdåd och pyromani och visste naturligtvis i efterhand allt om hur gamla negativ borde hanteras.
När det viktigaste albumet var klistrat och klart, återstod bara att på omslaget med hållfast kalligrafpenna och på säker hand texta rubriken FOTOALBUM.
Premiärvisningen av mitt verk gjorde jag för kompisen Birger. Jag bad honom att noga bläddra igenom albumet och gärna kommentera bildtexter och layout. Jag hann inte mer än räcka fram albumet förrän han briserade i ett hånflabb.
- Du har ju skrivit FOTOALMUM, ha ha ha!
Birger åkte på en välförtjänt omgång! Därmed var den visningen avslutad.
Fortfarande, varje gång jag ser albumet retar jag mej på omslagets plump.