Naturkrock

Tänk att så vackra fåglar vill övervintra i Idijoki.
Eftersom vattendragens vakar är så få och små borde jag få fina chanser att komma riktigt nära änderna. För den möjligheten tillbringar man gärna några dagar i ett kallt frigolitgömsle vid sin favoritvak i forsen.
Femte vinterns andra dag landade de äntligen i min vak. Aningen långt ifrån, men de avbildades i alla fall som snäppet större än prickar. 

Ett halvår senare var det samma art som fick mej att sluta med fågelfotografering.
Under en promenad ser jag den fantastiska andhannen simmandes i strandkanten bara 10 meter ifrån mej. Fantastiskt!
Instinktivt kastar jag mej platt på höstfloran. Lika instinktivt greppar jag LX:en från hölstret och tar sikte på målet.
Han är praktfullt grönhuvad. En sådan drake har jag aldrig varit så här nära. Jag väntar med säkerhetsbilden - vill inte riskera filmbyte till det mest dramatiska.
Ålar vant 3 meter närmare och tar skydd bakom kaveldunet. Nu är det hög tid för första skottet. Märkligt med min kamera - Ju känsligare situation, desto mer väsnas slutaren: KLONK!
Men draken är kvar. Jag avancerar några meter till: KLONK!
Det här är ju helt otroligt - Vilka bilder det ska bli - och vilken historia.
Jag bara knäpper och trivs.
När jag kommit till sista rutan på filmen, KLONK - tycker jag faktist pippin ska dra!
Nähä, det tycker inte pippin.
Jag byter väl film - och objektivet byts väl till vidvinkel.
Oinspirerad slösar jag bort min tredje rulle på en nonchalant gräsand i Linnéparken i Göteborg.