Den låga solen som trogen partner

Född och fostrad i Kiruna kommun. Har tidigare jobbat som sågverks- och skogsarbetare. 1990 blev jag fotograf på heltid. Jag har inte gått några skolor i ämnet. De obligatoriska skolor jag genomled i min barndom resulterade i usla betyg - Det var nog därför jag blev fotograf.

Mitt intresse för landskap och natur gjorde mig på 80-talet medveten om miljöförstöringen. Min oro blev så tung och självdestruktiv att jag på något sätt behövde lätta på trycket. Ventilen till omvärlden blev fotomediet.

Vilken medie- eller konstform man än inriktar sej på bör det finnas ett engagemang i något annat område. En fotografs strävan bör vara att skildra det området: Representera, förändra, försköna, hata eller vad som är lämpligast. Att ha foto som sitt enda brinnande intresse tror jag inte är särskilt givande - för publiken. Spelfilmer som handlar om livet i filmbranschen blir sällan mästerverk.

En fotografkår bör sprida sig som stjärnorna i universum, för att tillsammans täcka ett så stort område som möjligt. Det är enbart en fördel att fotografer inte har annat gemensamt än att de äger en kamera. Själv vill jag vara fjärran från pressfotografen som ¨bara gör sitt jobb¨ med att trängas bland 32 andra fotografer för att ta samma bild på samma slips på samma presskonferens som igår. Fjärran känns också de självförnedrande Paparazzi- och kändisfotograferna.

Fotografiet har tyvärr förlorat sin oskuld på grund av datorer och Photoshop. 
Förut var det helt korrekt att säga: Det är sant, jag såg det på bild. En naturbild som manipuleras är inte längre en naturbild. Natur är latin och betyder just orörd.

Den som arbetar med bild här i norr har den låga solen som en trogen partner. Det behagligaste ljuset uppstår när solen befinner sej vid horisonten. Strålarna måste passera genom mycket luft. Därför blir ljuset mjukt och nedtonat, får en röd nyans från en dramatisk och låg vinkel. Tack vare att solens bana är så flack norr om polcirkeln varar det låga ljuset lång tid, både av dygnet och året.